söndag 5 februari 2017

Vecka 5

Feberyra


Med med långtråkigheten försvann längtan och dagdrömmarna.
Idag är en b-klassad actionfilm långtråkig.
Inget rum för längtan där.

Var är timtal av väggstirr, horisonter sprängfyllda med fantasti och drömmar?

Vi har slutat drömma om att fånga ögonblicket som en kontrast till drömmarna och istället blivit fångar i ögonblicket. Då långtråkigheten söker oss fångas våra ögon ögonblickligen och varje blick i en horisont tömd på verksamhet blir fylld med verklighet tömd på livskvalitet.

Det kryper tomtar, troll, älvor, vättar och jättar ur varje vrå då jag går i skogen. De har materialiserats i brist på längtande blickar som söker bot mot långtråkigheten i den värld som existerar där blicken rinner över horisonten. Alla väsen som knackar mig på axeln; några sätter sig i min famn för att få tröst, andra river upp träd med rötterna för att bevisa att de finns. Deras sång är ständigt i våra öron men vrålet från tomt prat om ingenting och skärmar fyllda med droger har dämpat våra sinnen.

Då jag var barn sprang jag på trädtopparna och flängde i lianer i timtal längs med riks 8:an, E18, väg 52. Jag kände stenar och träd vid namn och deras ansiktuttryck var lika välbekanta som mina vänners. Mina vänner.

Idag hade jag feber, en långtråkig dag i sängen tog mig på äventyr jag längtad i åratal efter.
Jag längtar efter den tid då flygplanen slutat åka och vi lär oss resa igen.







Lyssna på dikten

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar