måndag 20 februari 2017

fredag 17 februari 2017

Vecka 7

Leva


Platsen för värdighet är slut.
Sökandet efter materialistiskt oberoende och integritet i form av ting har tagit över.
Vi söker autonomi men lever av våld och förstörelse.
En motsägelse utan like. Ett svart hål utan massa.
Att vara sann autonom – det kommer inifrån. Inte minst för att det rimmar.
Leva ett fullt liv. Alla, allt, alltid, för alla, med allt, bland alla. Aldrig mindre.
Inga föreställningar om något annat.
Innovation, att vara i kontakt med sin nyfikenhet
Revolutionens bemärkelse nr. 1. Varje stund en omvälvning.
Omkullkastning av uppbyggda ideal med hänsikt att inte bygga nya ideal.
Ett gott liv, inget mera.
Stenåldern är förbi. Det är länge sedan.
Ingen väljer att återgå. Glöm konfliktsökandet.
Innovation, att vara i kontakt med sina känslor. Som en helhet av kroppar. Inneslutet mellanrummen.
Inga illusioner om särskildhet. Materialismens nya mål. Förbindelsen, inte ägandet.
Fulla rättigheter för alla hela tiden. För allt. Även tomheten.
En synlig missuppfattning om vart vägen bär.
Målet är alltid själv-bestämt men inte oberoende.
Amen




Lyssna på dikten

söndag 12 februari 2017

Vecka 6

Emergens


Temat återkommer.
Av alla de känslor jag möter är det svårt att särskilja någon som inte bidrar till glädje, det är en filosofi eller en tro, en önskan. Känslorna är en del av det jag tar emot med mål att förädla. Igår lärde jag mig att det heligaste vi kan önska oss önskas för evigheters evighet. Förändring, förvandling, metamorfos i evigheters evighet. På gott och ont. Vetenskapen har bevisat att vi väljer vår egen framtid. Det kvittar. Jag lever ändå.
Lycklig, men inte per definition.








Lyssna på dikten

söndag 5 februari 2017

Vecka 5

Feberyra


Med med långtråkigheten försvann längtan och dagdrömmarna.
Idag är en b-klassad actionfilm långtråkig.
Inget rum för längtan där.

Var är timtal av väggstirr, horisonter sprängfyllda med fantasti och drömmar?

Vi har slutat drömma om att fånga ögonblicket som en kontrast till drömmarna och istället blivit fångar i ögonblicket. Då långtråkigheten söker oss fångas våra ögon ögonblickligen och varje blick i en horisont tömd på verksamhet blir fylld med verklighet tömd på livskvalitet.

Det kryper tomtar, troll, älvor, vättar och jättar ur varje vrå då jag går i skogen. De har materialiserats i brist på längtande blickar som söker bot mot långtråkigheten i den värld som existerar där blicken rinner över horisonten. Alla väsen som knackar mig på axeln; några sätter sig i min famn för att få tröst, andra river upp träd med rötterna för att bevisa att de finns. Deras sång är ständigt i våra öron men vrålet från tomt prat om ingenting och skärmar fyllda med droger har dämpat våra sinnen.

Då jag var barn sprang jag på trädtopparna och flängde i lianer i timtal längs med riks 8:an, E18, väg 52. Jag kände stenar och träd vid namn och deras ansiktuttryck var lika välbekanta som mina vänners. Mina vänner.

Idag hade jag feber, en långtråkig dag i sängen tog mig på äventyr jag längtad i åratal efter.
Jag längtar efter den tid då flygplanen slutat åka och vi lär oss resa igen.







Lyssna på dikten