fredag 25 november 2016

Vecka 47


Papperspåse


Jag läser papperslöshetsparagraferna, ett hatbrev till mänskligheten.
Du
kan kanske få dina papper om du har jobb, du får inte jobba utan papper.
Du får stanna här ett tag och titta på då vi lever,
om du vill vara en av oss får du skaffa dig papper först.
Åk hem och gräv fram dina papper ur ruinerna. Simma sen tillbaka hit.
Sätt passet i en plastpåse den här gången.

Jag river ur sidorna ur mitt pass, skriver svordomar och förbannelser över statsmakten på dem och spolar ner dem i toaletten en och en, men det spelar ingen roll. Det kostar mig 48 euro och 4 dagar att få ett nytt pass, 83 euro och ett dygn om jag har bråttom. Knappt en dags jobb. Jag jobbar idag. Jobbar på att förstå var det har gått snett i samhällsutvecklingen. Tappar jag mitt pass i medelhavet får jag pengarna tillbaka på reseförsäkringen, noll euro självrisk. Jag reser utan självrisk. Tappar jag min bror i medelhavet går det väl på reseförsäkringen, noll euro självrisk. Staten ger nog mig en plastpåse att ha honom i nästa gång.

Ur ruinerna av solidariteten gräver jag fram de känslor jag glömt hemma, simmar runt bland med tomma blickar och döva öron, det är här jag hör hemma, det har jag inte glömt. Jag skrattar, för om jag gråter blir allt så suddigt.

Jag jobbar på att lösgöra mig, på att titta på det hela från en annan vinkel. För att förstå. Perspektiv. Det är antropologi – inbillar jag mig. Desperation säger nån annan. Bortkastad tid en tredje. Sen blir det tyst. Jag känner för att resa men jag har rivit sönder mitt pass. Spolat ner det i blind solidaritet.

Det var dumt gjort.





Lyssna på dikten

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar