torsdag 1 september 2016

Vecka 35


Ode till en brusten värld



Förnedringen, avskyn, hatet, ondskan, våldet, främlingsskapet.

Glöm det! Blunda inte för det, låtsas inte som om det inte finns!
Glöm det! Förgör, utrota, utplåna!

Latent!
Den skymtar, kryper genom mina ådror, genom oss.
Ser du? Hör du? Når du? Vi är alla delgivna, delaktiga, ansvariga, medvetna.

Det är vår ouvertyr, upptakten till det liv vi vill leva, till vårt liv, vår värld.

Tillsammans

Det är vår sång, vår hymn till livet, ett kantat för att hela det liv vi tror att vi krossat.
Vi är inte fiender, vi är inte vänner, vi är inte bekanta.
Vi är älskare, älskarinnor.
Vi är brödrar, systrar.

Det är det du känner i stunden just innan din nakna kropp krossar vattenytan - det finns i vattnet.
Då du ler åt någon/åt något som ler tillbaka – i luften vi andas.
Det är det som doften av dagg vill säga – och solen talar samma språk.
Det är det som händer då du stängt av telefonen, tv:n, datorn, kylskåpet, fläktarna, skolan, jobbet, pengarna, samhället.
Stängt ögonen och vet – att du klarar dig ändå!
Då du hör kärleken i luften, känner smaken av tillförsikt, doften av förtröstan.
Lugnet som heter liv rusar genom dig och får dig att bäva.

Det är då vi möts.

Vi väntar på varann.

Det är vår ode till en brusten värld.

Vi börjar inte pånytt, vi börjar just där, det är en kärleksakt.

Det är nu vi kan sjunga, sjunga ut de toner som så länge susat under våra fötter, de toner som målats på himlen, det sus som lever kvar på morgonnatten då månens magi släpper taget om världen men vi vet att den är där.

Det är nu vi börjar leva. Vi vaknar till liv, som vaknar i oss. Livet vaknar i oss.

Det som var brustet är helt. Och vi sjunger ut vår ode.

Alla färger, fullt ut, alla tankar, känslor, allt det vackra, hela vi, allt i oss, allt det vackra i oss, runt oss, runt omkring, helheten, det vi vet, det vi sett.
Hör min sång, lyssna, hör ni hur jag sjunger? Det är vi som sjunger, om allt det som inte har visats, som ingen har sett, som ingen har vågat titta på och vi sjunger ut det, med ord som ingen har talat, vi dansar med rörelser som inte finns, som aldrig kunnat finnas, allt det som inte ryms I en brusten värld. Se på mig, jag har aldrig funnits som nu. Och jag ser dig, som aldrig förr. Vår sång visar oss. Och vi vet.




Lyssna på dikten





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar